Linnea

Ja, jag är helt förstummad. Vet inte vad jag ska säga. Kan bara säga att jag bröt ihop totalt.


Det är som att man klättrar upp för en stege och när man närmar sig toppen så kommer nån jävel alltid och puttar ner en. Hur många gången ska man orka försöka ta sig till toppen? Är det nog nu eller ska det få en sista chans.


Jag känner bara hur jag är på botten igen. Smärtan smyger sig på mer och mer, som det alltid gör när jag är ledsen. Depressionerna kommer med stormsteg. Det är inte ens kul att ha det så här. Det är inte många som förstår. Jag orkar inte ha ont exakt hela tiden nå mer. Det går inte en sekund utan att det hugger eller ilar någonstans. Antingen är det höfterna, fötterna, knäna, ryggen, nacken, armbågen, huvet. Ja jag är less helt enkelt. Ska det verkligen vara så här för en 17 åring? Ska man inte få ta en riktig student förens jag fyllt 22? Skulle inte tro att jag pallar så länge. Nej.


Nu ska jag vila, längtar jätte mycket efter Tobbe just nu..


Och om 3 veckor och 2 dagar blir det tillökning i familjen Lundström/Tellström, jag längtar så sjukt. Våran lilla Hemi..