Tillbaka på ruta 1
Den senaste månaden ungefär så har jag mått riktigt dåligt. Mestadels på grund av min nacke som har varit sämre än vanligt. Jag har även haft konstant huvudvärk. Det är egentligen något som jag borde vara van vid eftersom att jag har haft den till och från i 5½ år, men under senaste halvåret så har jag haft mycket mindre huvudvärk och man blir väldigt lätt bortskämd med det.
Jag kan inte heller påstå att jag har tagit det speciellt lugnt heller som jag egentligen ska, det har varit mycket med lägenhet, skola och många andra saker den senaste tiden.
Jag är inte en person som gnäller över minsta lilla, tvärt om, jag är en jävel på att bita ihop. Och det är både bra och dåligt på sina sätt. Nu har det iallafall gått för långt, jag kan inte fortsätta att intala mig själv att jag är frisk när jag vet att jag är långt därifrån. Men det är inte roligt att acceptera att man bara är 18 år och kan inte göra i närheten samma saker som man egentligen ska kunna göra när man är i min ålder. Under dom här 5½ åren så har jag lärt mig att hantera smärtan, men man kan aldrig lära sig helt, för hur mycket jag än ignorerar den så kommer den alltid att finnas där, vare sig jag vill det eller inte.
Det är dags för mig att inse nu att jag inte är frisk. Jag har ett smärttillstånd som heter neuro dysfunktionellt smärt syndrom grad 3. Inget roligt smärttillstånd är det eftersom att det påverkar hela min kropp.
Det som många tar förgivet får jag ont av att göra. Tex så får jag gräslig huvudvärk så fort jag går upp för en trappa, jag har svårt att gå efter att jag suttit i en bil eller buss längre än 10 minuter, jag kan inte ligga i soffan och se en hel film utan att få ont på diverse ställen. Där är bara några exempel, listan kan göras väldigt lång.
Idag skulle jag iallafall åka till min sjukgymnast för behandling. Redan när jag klev upp på morgonen kände jag att min kropp inte mådde bra, och när jag var på sjukhuset, på väg till min behandling så svimmade jag av smärta. Det var tur att min sjukgymnast var precis brevid mig så han hann fånga mig så jag slapp ännu en hjärnskakning. Det slutade iallafall med ett besök på akuten för att kolla så att allt stog rätt till, och det gjorde det om man bortser från smärtan.
Vi (jag, mamma och sjukgymnasten) kom iallafall överens om att jag måste börja ta hand om mig själv. Jag ska bland annat kolla med några lärare om jag kan få läsa några kurser på distans för att slippa vara långa dagar i skolan. Jag har även förbud mot att lyfta och bära saker.
Jag måste lära mig att acceptera, hur jobbigt det än är..
Gud gumman är de verkligen så illa =( fy fan va jag lider med dig, hoppas ni kan komma fram till någon nrglunda lösning så du iaf slipper plågas.
Usch.
Stooor kram
Hej! Hamnade på din blogg av en slump och började läsa.. Lider verkligen med dig, vet precis hur det är. Det svåraste är att intala sig själv att man inte är som alla andra, jag har försökt och försökt och kommer nog aldrig innerst inne lyckas eftersom jag ser mig själv som frisk o det gör alla andra oxå. Skador som inte syns är dom svåraste att inse att man är sjuk. Jag sa till mina läkare (har fått kronisk smärta i knät som spridit sig i hela benet) att dom lika kunde gipsa benet för då skulle alla förstå iklusvie jag själv att jag var "sjuk" .. Ska inte säga att det kommer bli bra, det gör alla andra. Säger bara en sak, kämpa, stå på dig och hitta lösningar som gör att vardagen blir mildare. //Emma
Tråkigt att läsa, måste vara otroligt jobbigt. Hoppas du finner ett sätt som kan minska din smärta, vid det här laget har du förmodligen testat allt som går, men om inte, så testa akupunktur... Som sagt, det kan ju vara värt ett försök... Starkt av dig att kämpa vidare! real warrior!
